I kommentarerna till min recension av Sam Harris bok The Moral Landscape skrevs några argument mot utilitarism jag tänkte bemöta här. Men först; utilitarism är ett Orwellianskt ord, eller ett sk anti-koncept. Ordet har två motstridiga betydelser.
u·til·i·tar·i·an·ismnoun /yo͞oˌtiləˈte(ə)rēəˌnizəm/
- The doctrine that actions are right if they are useful or for the benefit of a majority
- The doctrine that an action is right insofar as it promotes happiness, and that the greatest happiness of the greatest number should be the guiding principle of conduct
Jag anser mig vara utilitarist i den andra betydelsen av ordet, men är en motståndare till utlitarism i den första.
Jag har aldrig stött på någon som hävdat att det är moraliskt ekvivalent att sparka en sten och ett barn. Båda är en klump materia, varför ska de inte vara ekvivalenta? För att barnet är en tänkande och kännande varelse, stenen är det inte. Bara att acceptera att medvetna varelser och stenar inte är moraliskt ekvivalenta är att erkänna att mentala tillstånd är av vikt.
Ponera att det endast existerar en varelse i universum, Robinson Crusoe, då är det uppenbart att han borde agera på sånt sätt att hans välmående maximeras, allt annat vore galenskap. Men folks argument mot utlitarism kan appliceras även här.
"...att [] definiera moralitet utifrån effekt, gör det omöjligt i praktiken att bedöma en handling som moralisk eller inte. Effekten av en viss handling kan nämligen inte förutses utan total kunskap om allt och alla i hela universum."
För att maximera sitt välmående så måste Crusoe ha total kunskap om allt i hela universum, vilket är omöjligt. Men bara för att något är praktiskt omöjligt så betyder det inte att det inte finns bättre eller sämre approximationer till det rätta svaret. Tex att slå sig själv i huvudet med en sten är uppenbarligen inte ett optimum. Och inte heller att endast insamla kunskap och skjuta på "agerandet", då hans livslängd är begränsad (och att samla in kunskap är även det att agera). Bara för att det må vara omöjligt att hitta det globala optimumet (maximalt välmående i hela universum under hela dess livstid) så betyder det inte att det lokala optimumet (maximalt välmående här och relativt kort tidshorisont, säg några århundranden) inte går att apprixmera relativt väl. Det är här jag anser att principer kommer in.
Inom optimeringslära så är det inte alltid optimalt att optimera lösningen av delproblem, utan man använder sig av heuristiker istället, dvs smarta gissningar som ofta ger bra approximationer till optimumet och ger ett svar mycket snabbare än att göra en total optimering. Ickeaggressionsprincipen är en väldigt bra heuristik, men det är lätt att hitta på exempel där den inte leder till bra konsekvenser. Det är mina ögon något oärligt att påstå att man är för en princip (för principens skull) och samtidigt säga att man är beredd att göra avkall på den i vissa fall. Om man däremot är för en princip för att den verkar leda till bra konsekvenser så är det ingen motsägelse att inte vara för principen när det verkar vara bättre att skita i den. Ickeaggressionsprincipen är en heuristik för att maximera det lokala välbefinnandet i mina ögon.
Men följande skrevs också i kommentarerna:
Men följande skrevs också i kommentarerna:
"Moral handlar inte om vad som är bästa effekt, utan vad som är bästa handling."
Bästa handling enligt vilken måttstock? Varför ska man välja att följa icke-aggressionsprincipen istället för tex "tortera och döda alla man stöter på"? Jag ser inte hur man kan argumentera för vissa principer utan hänvisa till att det är bra för de som påverkas av dessa principer. Dvs ickeaggressionsprincipen är bra för att den minskar lidandet i världen. Välmåendet de genererar är måttstocken principer ska jämföras med.
Det finns mycket mer att skriva om ämnet; tex hur bristande kunskap påverkar hur man bör agera osv. Men det får bli ett annat inlägg. Orkar inte skriva mer för stunden. :)
Det finns mycket mer att skriva om ämnet; tex hur bristande kunskap påverkar hur man bör agera osv. Men det får bli ett annat inlägg. Orkar inte skriva mer för stunden. :)
"Ponera att det endast existerar en varelse i universum, Robinson Crusoe, då är det uppenbart att han borde agera på sånt sätt att hans välmående maximeras, allt annat vore galenskap."
SvaraRaderaDet är verkligen rätt uppenbart, ja. :-)
När vi pratar om totalt välmående, i alla fall, det som man, vid reflektion, är nöjd med som det allra bästa man kunde ha gjort.
Det finns ju vissa utvecklingar som är intressanta. Hur sätta värden på risker? Varje handling medför ju en viss risk - då ens världsbild alltid kan ha fel. Att göra något som är mindre säkert för ens hälsa är ju okej om det är för att överleva. Men hur mycket lycka måste man förvänta sig för att göra något som ökar ens risk att dö med en promille? Skulle man någonsin utsätta sig för fara, om det inte vore för att förbättra sin egen hälsa?
Jag råkade visst kommentera ditt förra inlägg som anonym, det var jag som skrev kommentaren som du refererar till.
SvaraRaderaIcke-aggressionsprincipen är en väl fungerande moralregel, inte för att dess effekt är bra (även om den är det), utan för att den går att tillämpa universellt. En regel som inte går att tillämpa universellt kan inte vara en bra moralregel. "Största möjliga lycka för största antalet" går inte att motivera eftersom regeln inte är universell, det kan till exempel finnas två sätt att uppnå samma lycka för samma antal, där det ena sättet är bra för mig och det andra sättet är bra för dig. Speciellt när man tvingas använder heuristik och inte vet exakt utfall.
Icke-aggressionsprincipen är inte lika svår att tillämpa. Det är en regel som enkelt kan tillämpas universellt. Jag anfaller inte dig, du anfaller inte mig.
Och exemplet med en enda medveten individ i hela universum är inte bara orimligt, utan också helt ointressant, om det bara finns en enda medvetande person så kan han omöjligt handla omoraliskt. Det finns ingen annan som kan drabbas av hans handlingar. En moralfilosofi där det är omoraliskt att handla så att man själv blir olycklig? Tänk om man inte vill må bra? Eller bör man vilja må bra? Varför bör man det? Är det verkligen omoraliskt att begå självmord om man är den enda personen i universum?
Nej, moralregler handlar om hur man bör förhålla sig till andra.
Moralregler handlar om hur man bör handla, inte vilken effekt handlingen på sikt kommer att ha. En moralregel säger t.ex att man inte bör våldta någon annan. Det spelar ingen roll att en viss våldtäkt faktiskt leder till att den våldtagne blir lyckligare, genom den händelsekedja som sätts igång. Det spelar ingen roll att det faktum att du mördade din granne ledde till att han inte blev den massmördare som han skulle blivit annars. Om det skulle spela roll så skulle det dels vara omöjligt att handla moraliskt, eftersom man inte kan överblicka effekterna, och dels vara omöjligt att bedöma moraliteten hos en handling, eftersom man inte kan veta vad som hade hänt annars.
Och vad gäller icke-aggressionsprincipen så säger du att "det är lätt att hitta på exempel där den inte leder till bra konsekvenser". Jasså? Ja, det kanske är lätt att "hitta på" exempel. Men det är inte lätt att hitta exempel.
Exempel som jag har stött på är i stil med att någon hänger från ett tak och måste sparka sönder ett fönster för att inte störta mot sin död. Ja, om man måste välja mellan att dö och att bryta mot icke-aggressionsprincipen, när det dessutom finns skäl att anta att ägaren av fönstret skulle ge sitt tillstånd i efterhand eftersom man självklart betalar för den skada man har gjort...som sagt, det är lätt att "hitta på" exempel.
Utilitarism är en slutprodukt, men det går att komma fram till den genom att ta hänsyn till något på ett universellt sätt. Den tar nämligen hänsyn till kännande varelser på ett universellt sätt; alla är lika mycket värde sett till deras möjlighet att känna lycka och lidande. Eller, något tydligare, alla känslor av [x enheter lycka el. lidande] som upplevs är lika mycket värda. Det man gör är alltså att man tar ett kriterie - en känsla - och bedömer allt efter det här kriteriet. Ungefär på liknande sett har libertarianismen ett kriterie - huruvida någon har rättigheter eller inte - och bedömer allt agerande efter den regeln.
SvaraRaderaKlart annars att en människa kan göra fel och göra livet surt för sig själv. Och att moral, om man nu definierar det så, bara handlar om interaktioner mellan olika människor gör inte att man inte kan bedöma någons beteende - även om det är ens eget - efter en mer rationell standard än bara den personens vilja att, om denne gjorde så, förstöra för sig själv. Alltså, människan har en viss natur och den tillåter bara att man gör vissa saker för att leva ett så tillfredsställande liv som möjligt. Och om man är omoralisk för att man inte följer den regeln i sitt förhållande till andra - då är det nära tillhands att man även är omoralisk ifall man inte följer den regeln gentemot sig själv.
Mm, det är lätt att hitta på hypotetiska exempel när frihet inte leder till bästa resultat. Hypotetiska exempel är just sådana. Men man bör ändå ta hänsyn till dem, för vi är moraliska varelser och det är trevligt att hitta den bästa moralen som finns och sedan agera efter den. För egen del tror jag att varje person, om man tänker hypotetiskt på alla möjliga moraliska situationer (även de som säger emot utiltiarismen och etatism), kommer att komma fram till något snarlikt libertarianismen, och att skillnaderna blir något betydelselösa för en vid det tillfället - så att man kanske har en lag om att man inte kan ta livet av sig förrän en viss prövotid eller efter att man fått hjälp från folk som vill hindra en från att ta livet av sig, eller att man endast kan få göra det om man samtidigt kan frysas ned så att man kan väckas till liv i en bättre framtid (givet att sådan teknologi rimligtvis kan fungera). Slutprodukten av att jämt och ständigt bry sig om tankeexperiment blir nog att se sig själv som lika moraliskt värdefull som alla andra, och om vi kunde få alla att följa den idén - eller en rent rationell egoistisk linje - så kommer alla och en själv få det bättre. Så, utifrån mitt perspektiv är den här ideologin så pareto-förbättrande som det kan bli.