Ett försvar av utilitarism

I kommentarerna till min recension av Sam Harris bok The Moral Landscape skrevs några argument mot utilitarism jag tänkte bemöta här. Men först; utilitarism är ett Orwellianskt ord, eller ett sk anti-koncept. Ordet har två motstridiga betydelser.

u·til·i·tar·i·an·ismnoun /yo͞oˌtiləˈte(ə)rēəˌnizəm/

1. The doctrine that actions are right if they are useful or for the benefit of a majority 

1. The doctrine that an action is right insofar as it promotes happiness, and that the greatest happiness of the greatest number should be the guiding principle of conduct 

Jag anser mig vara utilitarist i den andra betydelsen av ordet, men är en motståndare till utlitarism i den första.

Jag har aldrig stött på någon som hävdat att det är moraliskt ekvivalent att sparka en sten och ett barn. Båda är en klump materia, varför ska de inte vara ekvivalenta? För att barnet är en tänkande och kännande varelse, stenen är det inte. Bara att acceptera att medvetna varelser och stenar inte är moraliskt ekvivalenta är att erkänna att mentala tillstånd är av vikt.

Ponera att det endast existerar en varelse i universum, Robinson Crusoe, då är det uppenbart att han borde agera på sånt sätt att hans välmående maximeras, allt annat vore galenskap. Men folks argument mot utlitarism kan appliceras även här.

"...att [] definiera moralitet utifrån effekt, gör det omöjligt i praktiken att bedöma en handling som moralisk eller inte. Effekten av en viss handling kan nämligen inte förutses utan total kunskap om allt och alla i hela universum."

För att maximera sitt välmående så måste Crusoe ha total kunskap om allt i hela universum, vilket är omöjligt. Men bara för att något är praktiskt omöjligt så betyder det inte att det inte finns bättre eller sämre approximationer till det rätta svaret. Tex att slå sig själv i huvudet med en sten är uppenbarligen inte ett optimum. Och inte heller att endast insamla kunskap och skjuta på "agerandet", då hans livslängd är begränsad (och att samla in kunskap är även det att agera). Bara för att det må vara omöjligt att hitta det globala  optimumet (maximalt välmående i hela universum under hela dess livstid) så betyder det inte att det lokala optimumet (maximalt välmående här och relativt kort tidshorisont, säg några århundranden) inte går att apprixmera relativt väl. Det är här jag anser att principer kommer in.

Inom optimeringslära så är det inte alltid optimalt att optimera lösningen av delproblem, utan man använder sig av heuristiker istället, dvs smarta gissningar som ofta ger bra approximationer till optimumet och ger ett svar mycket snabbare än att göra en total optimering. Ickeaggressionsprincipen är en väldigt bra heuristik, men det är lätt att hitta på exempel där den inte leder till bra konsekvenser. Det är mina ögon något oärligt att påstå att man är för en princip (för principens skull) och samtidigt säga att man är beredd att göra avkall på den i vissa fall. Om man däremot är för en princip för att den verkar leda till bra konsekvenser så är det ingen motsägelse att inte vara för principen när det verkar vara bättre att skita i den. Ickeaggressionsprincipen är en heuristik för att maximera det lokala välbefinnandet i mina ögon.

Men följande skrevs också i kommentarerna:

"Moral handlar inte om vad som är bästa effekt, utan vad som är bästa handling."

Bästa handling enligt vilken måttstock? Varför ska man välja att följa icke-aggressionsprincipen istället för tex "tortera och döda alla man stöter på"? Jag ser inte hur man kan argumentera för vissa principer utan hänvisa till att det är bra för de som påverkas av dessa principer. Dvs ickeaggressionsprincipen är bra för att den minskar lidandet i världen. Välmåendet de genererar är måttstocken principer ska jämföras med.

Det finns mycket mer att skriva om ämnet; tex hur bristande kunskap påverkar hur man bör agera osv. Men det får bli ett annat inlägg. Orkar inte skriva mer för stunden. :)

Recension av The Moral Landscape av Sam Harris

Sam Harris är någon som jag har börjat gilla allt mer på sistone. För några år sen så kände jag bara till honom som religionskritiker efter att ha läst hans bok A Letter to a Christian Nation. Men efter att hört och läst mer av honom (se tex min recension av hans bok Free Will) så måste jag säga att jag delar väldigt många av hans åsikter (dock inte politiska då han inte verkar vara så påläst om ekonomi och public choice mm, men det skulle vara väldigt intressant och höra vad han skulle ha att säga om tex Bryan Caplans väldigt bra föreläsning Less Than the Minimum: Rethinking the Night Watchman State). 

I The Moral Landscape argumenterar Harris för att vetenskapen kan (eller åtminstone kommer kunna) ha nåt att säga om mänsklig moral. Argumentet är som följer:

1. Moral kan destilleras till att handla om medvetna varelsers välbefinnande.
2. Dualism är falskt, dvs välbefinnande är ett eller flera fysiska tillstånd hos en medveten varelse som i princip kan mätas.
3. Alltså är det, åtminstone i princip, möjligt att objektivt säga att ett moraliskt system är bättre än ett annat genom att mäta de inblandades mentala tillstånd.

Vissa kanske hakar upp sig på punkt 1., men ärligt talat, ingen moralisk filosofi är helt likgiltig inför lidande och välbefinnande av medvetna varelser. En sådan likgiltig filosofi skulle tex argumentera att både stenar och gravida kvinnor består av materia, alltså ska de behandlas lika; att spräcka en sten och ett barnkranie är moraliskt ekvivalent. Men ingen argumenterar så (kanske psykopater iofs), de absolut flesta skulle mena att det är värre att dränka någon än att slänga en sten i ån. Dessutom, allt annat lika så är inte många emot att göra någon lyckligare. Om du fick chansen att dra i en spak som gör att någon i universum blir lyckligare (och alla andras lycka förblir oförändrad), skulle du inte dra i den? I mina ögon är alla moralfilosofier i någon mening utlitaristiska, även deontologiska; varför skall en princip följas om den kan tweakas lite grann så att medvetna varelsers välbefinnande ökar?

För inte så värst länge sen så ansåg jag mig inte vara en utilitarist. Tex så ansåg jag att utilitarismen lider av ett stort fel; även om man kan mäta välbefinnandet, vilken funktion skall maximeras? Men Harris argumenterar för att man inte behöver definiera denna funktion i detalj, det enda man behöver göra är att visa att den existerar. En svältande pojke som våldtas, torteras, och ser sin familj plågas och dödas har det objektivt sämre än en pojke som växer upp i ett fredligt land med älskande välutbildade föräldrar som har det gott ställt. Accepterar vi påståendet ovan så accepterar vi att moraliska system som leder till mycket krig, våldtäkt, tortyr, fattigdom och död, är objektivt sämre än system som leder till fred, frihet och välstånd. Kulturell relativism är således falskt. Sharialagarna är förmodligen objektivt sämre än svenska lagar (som i sin tur förmodligen är sämre än libertarianska lagar).

Frågan om vilken funktion som ska maximeras gäller även över tid. Ska välbefinnandet maximeras i detta ögonblick, eller om 10 år? Eller om 10000 år? Ja, vem vet!? Men bara för att vi inte kan svara på frågan så betyder inte det att det inte existerar ett, eller flera, svar. Finns det sätt att förvärra välbefinnandet i samhället, tex genom att tvingsgifta sin pre-pubertala dotter med nån skäggig 40-åring som kommer våldta och slå henne och kasta syra i ansiktet på henne om hon vill skiljas (som sker i indien), istället för att låta henne leka och utbilda sig och inom sinom tid dejta och kanske gifta nån hon älskar; så finns det sätt att förbättra det. Finns det sätt att förvärra välbefinnandet på så finns det sätt att förbättra det. Tyvärr så beror välbefinnandet på väldigt många variabler, och ju fler variabler desto större är sannolikheten att ett givet samhälle inte befinner sig på en topp i det moraliska landskapet. Fast å andra sidan så inger det lite hopp; vi befinner oss förmodligen långt från en moralisk topp, och livet är rätt bra i västvärlden för många, men tänk då hur mycket bättre det kan bli.

Tyvärr så har vi ingen matematisk formel för välbefinnande vi kan maximera, men det finns vissa riktlinjer som verkar leda uppåt åtminstone. Tex att inte initiera våld, att inte stjäla, att sprida och skapa kunskap, att hjälpa fattiga, en ren miljö, inte mobbas, osv. Så jag tror att libertarianska lagar är rätt håll att gå åt. Måhända att de inte är perfekta och att vissa inskränkningar är nödvändiga, tex att svältande får stjäla av de mer bemedlade utan staff eller nåt liknande. Dock tvivlar jag på att det skulle finnas svältande människor i ett fritt samhälle pga att människor överlag gärna hjälper sina medmänniskor (och skänker du inte redan pengar, gå till Läkare utan gränser och Röda korset och börja hjälpa till), levnadsstandarden skulle vara högre, folk ha mer pengar att röra sig med och skänka bort samt att privat välgörenhet är mer effektiv än statlig sådan.

Orkar du inte läsa boken så går han igenom många av sina poänger i TED-föreläsningen i klippet nedan.

*

Tänkvärt om utilitarism

En kommentar till Henrik Sundholms kritik av Caspian Rehbinders utilitaristiska kommentar var väldigt rolig och slående. "Skatt är stöld": om du är för upphovsrätt så kan du stämma mig och ta det som smicker, här kommer ditt inlägg i sin helhet iaf.

Utilitarismen är en uppenbart felaktig moralllära. Det finns så många invändingar, på så många plan, att man inte vet var man ska börja. Några angripspunkter:

1) Läran tar inte hänsyn till vem som utför en handling eller vem som drabbas av den. Det går emot hela vårt rättsystem där vi har en gärningsman och ett offer. Självklart kan det vara fel på rättsystemet, men man bör nog ta sig en extra funderare om man verkligen har hittat rätt då läran så kraftigt avviker från befintlig rättsnorm. Gruppvåldtäkt kan helt plötsligt bli ganska okej och den sura tanten är det nog lika bra att vi mördar. Hon gör ingen glad…

2) Tillämpandet. Förutom att det är knepigt att beräkna lyckan – ska vi montera in lyckomätare i folk? – så är det ju också svårt att exakt definiera vad lycka är. Det finns ju mer än ett sätt att vara lycklig på.

3) Tidsaspekten. Ska man beräkna lyckan nu eller ska man lägga ihop framtida lycka. Säg att hela jordens befolkning skulle maximera lyckan genom att ta en kraftig dos heroin. Är det vad vi isf. ska göra? Vad skulle hända imorgon? Och om vi fastställer en tidshorisont, hur lång ska den vara? Och hur ska vi kunna beräkna framtida lycka? Bilr det inte ett extremt godtyckligt system eftersom olika personer har olika idéer om hur vi skapar ett bra samhälle? Se hela den politiska debatten där vissa tror att bra sjukvård fås med planekonomi medan andra förordar marknadsekonomiska lösningar.

4) Funktionsvalet. Varför maximera summan? Vad gör det funktionsvalet bättre än andra alla? Jag menar, man kan ju tänka sig en funktion som är mer viktad mot att ge en grundlycka. Exempel, man skulle kunna maximera summan av kvadtrotslyckan. Då blir det viktigare att hjälpa en väldigt olycklig än göra en redan lycklig person lyckligare. Och vad menar man med lyckomaximering, snittlyckan i världen eller den totala summan? Det är två väsenskilda system. I det ena kanske vi ska mörda hela befolkningen utom en person medan vi i det andra ska satsa på att befolka planeten med så många som är möjligt.

Speciellt punkt 4) är något jag faktiskt inte reflekterat över tidigare. Hur man bestämmer hur denna funktion ser ut är helt godtyckligt. Måste den vara monoton?