Aldrig våld!

Det finns en tråd på flashback som heter Kommer människor bli snällare i ett liberalare samhälle?. Jag tror inte att människor automatiskt skulle bli snällare i ett liberalt samhälle. Dock tror jag att människor måste bli snällare för att vi ska få ett liberalare samhälle. Skulle staten försvinna över natten skulle vi ha en ny nästa dag. Folket i libyen har störtat den tyranniska stat som förtryckt dem i årtionden bara för att ersätta den med en ny. Varför bryta sig ur sin fängelsecell bara för att låta sig bli inlåst i cellen bredvid?

Tron på att våld och hot löser alla problem är så otroligt sorgset ingrott i människor. Jag har skrivit tidigare, i inlägget Roten till allt ont, att det är denna våldsdyrkan som är just roten till allt ont. I ett civiliserat samhälle tillåts människor ha olika åsikter och agera utefter sina åsikter (givet att man inte skadar någon annan givetvis). Men tyvärr lever vi inte i ett civiliserat samhälle idag. Visst, du får ha din avvikande åsikt, men agerar du inte som de styrande vill så straffas du. Vill du inte finansiera det du finner omoraliskt/dåligt/etc? Ja, då åker du i fängelse. Så mycket var det åsikts-"friheten" värd. Det är som att säga:

"Självklart är det ok att du inte tror på gud och att Jesus återuppstått från de döda och allt det... men vi kommer jaga dig, slå dig och spärra in dig om du inte går till kyrkan, ber dina böner, skickar barnen till söndagsskola och agerar som en kristen!"

Med andra ord är deras "respekt" för avvikande åsikter endast tomma ord. De menar det egentligen inte.

I mina ögon är ett av det sorgligaste exempel på att människan fortfarande är ett lågtstående djur att barnaga är så utbrett. Hur i själva helvete kan människor på 2000-talet anse att det inte är något fel att slå och förudmjuka ett litet försvarslöst barn? Jag förstår verkligen inte! Har man (avsaknad av) hjärta nog att slå ett barn så inser jag dock att man enkelt kan låta andra låsa in folk för icke-brott. Kopplingen hem - stat är dock inte mitt eget påfund. Jag skrev i ett tidigare inlägg, Framtidstro, så förespråkar Stefan Molyneux att man inte ska lära sina barn "statens språk"- våld och hot; Astrid Lindgren hade också i princip samma inställning och på Wikipedia kan man läsa:

"Då hon 1978 tilldelats Tyska Bokhandelns fredspris skrev hon talet Aldrig våld!, men efter att ha läst det ville inte arrangörerna att hon skulle hålla det, då hon jämförde våld i hemmen med våld i världen, något som ansågs kunna uppröra den tyska publiken."

Det kan tyckas fjantigt att de inte ville att hon skulle hålla talet, men första steget till att inse att något är fel är att åtminstone bli obekväm när något förs på tal. Under nazitiden var det inget märkvärdigt med att jämföra omständigheterna i hemmet och landet; staten sågs som folkets föräldrar. Tex den här texten tagen från en skolbok i 30-talets tyskland.

"I know you well, and love you as I do my father and mother.
I will always be obedient to you as I am to my father and mother.
And when I am bigger, I will help you, as my father and mother do,
And you will be proud of me, as my father and mother are."

Barn skulle lyda sina föräldrar och som vuxna skulle de lyda staten. Liksom olydiga barn skulle bestraffas skulle olydiga medborgare bestraffas. Nuförtiden slås inte de flesta barn i sverige, dock genomgår de 12 års indoktrinering och kommer ut som "goda" statsdyrkande undersåtar. Dock så är det min uppfattning att de allra flesta inte är för våld per se. De accepterar bara undangömt implicit våld. Pekar man ut vad staten gör då tittar de bort. Ber man dem explicit säga att de är för våld så kommer de med undanflykter. Folk känner sig oftast obekväma när statens våld förs på tal (som tex den syrianska statens extrema våld mot barn). Och detta är åtminstone ett steg i rätt riktning.

För att avsluta så citerar jag en liten bit av Astrid Lindgrens tal (som hon tilläts hålla efter hotat med att inte acceptera priset annars) jag nämnde ovan.

"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där "Spar på riset och du fördärvar pilten", det vill säga hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:
     "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej." Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet måste ha tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten". Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!"