Rättigheter och djur

Min vän Jörgen Kratz postade häromdagen ett väldigt bra inlägg om naturliga och djurs rättigheter. Jag postar det i sin helhet här med endast några få ändringar han ville göra. Hans inlägg finns att läsa i sitt sammanhang här.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Universella mänskliga rättigheter?

En rättighet är inget intrinsiskt i naturen. Det är ingenting som är av Gud eller naturen givet och endast behöver upptäckas av människan. En rättighet är uteslutande en social skapelse. Om rättigheter vore av naturen givna så hade vi inte haft något sätt att identifiera dem på, lika lite som vi skulle kunna beskriva och definiera en osynlig och oobserverbar Gud som faktiskt finns. Naturliga rättigheter kräver också att dessa rättigheter är universella, de är lika för alla. Det skapar genast ett problem. Om de naturliga rättigheterna är samma för alla, om olika individer inte kan ha olika rättigheter, var drar man gränsen för vem som har rättigheter och vem som inte har rättigheter? Är det alla rödhåriga som har rättigheter? Alla av en viss ras, en viss art, eller en viss nationalitet? Eller är det alla däggdjur som har rättigheter? Oavsett var man drar gränsen så innebär det att vissa erhåller alla rättigheter, eftersom rättigheter är universella och inte lokala, medan andra inte erhåller några rättigheter alls. Att allt liv skulle ha alla rättigheter är uteslutet rent praktiskt, eftersom djur måste döda annat liv - djur, växter eller svampar - för att få näring och överleva. Rätten till liv sägs av förespråkarna av naturliga universella rättigheter vara den mest grundläggande rättigheten, ur vilken alla andra rättigheter växer. Det betyder att man om man inte har rätten till liv, rätten att inte dödas, så kan man inte heller ha några andra rättigheter. Eftersom vi ”måste” äta djur för att själva överleva – och därmed förneka dem rätten till liv - så kan djur då omöjligen ha några rättigheter alls.

En fråga vi kan ställa oss är då varför detta måste gälla alla djurarter. Vi äter inte alla djurarter, och vi är själva djur rent biologiskt. Vi har mer gemensamt, rent genetiskt, med en chimpans än en chimpans har med en gorilla. Och vi äter inte heller chimpanser. Chimpanser och människor är båda homininer, till skillnad från gorillor och orangutanger. Alla dessa är dock hominider. Om vi ska dra gränsen för vem som har och inte har rättigheter på biologiska grunder så finns det ingen självklar anledning att göra det utifrån vilken art man tillhör. Man skulle lika gärna hävda att samtliga homininer, eller varför inte hominider, bör anses ha dessa univerella rättigheter. Gränsdragningen är fullständigt godtycklig, och det finns ej heller någon icke godtycklig motivation man kan ange varför rättigheter ska erhållas utifrån biologisk grupptillhörighet.

Kollektivistiska rättighetskriterier

Detta försöker naturrätts-förespråkarna ofta lösa genom att sätta upp kriterier för att erhålla rättigheter, kriterier som människor passar in på, men som exkluderar övriga arter. Kriterierna har ofta med människans kognitiva förmåga, som är relativt välutvecklad jämfört med andra arter, att göra. Man brukar föra fram argumentet att djur saknar förmågan att identifiera och definiera sina egna rättigheter. De är oförmögna att förstå abstrakta begrepp såsom rättigheter och kontrakt, och om de saknar förmågan att förstå sina rättigheter, hur kan de ha rättigheter överhuvudtaget?

Problemet med detta resonemang är att det utgår ifrån individuella kriterier för att tilldela eller undanhålla grupper rättigheter. En art är inget annat än en samling individer som delar ett särskilt genetiskt ursprung. En art som sådan kan därför aldrig identifiera eller formulera rättigheter, en art kan inte handla eller tänka överhuvudtaget. Individer tänker och handlar. Kravet på tillräckliga kognitiva förmågor för att kunna identifiera, formulera och förstå sina rättigheter (eller vilket annat godtyckligt krav som helst) är därför per definition ett individuellt kriterium, som endast kan appliceras på individer. Konsekvensen av detta är att vissa individer inom gruppen (arten människa) man använder kriterierna för att tilldela rättigheter inte passar in på alla kriterier. Jag har ännu inte hittat något kriterium som inkluderar alla människor och exkluderar alla icke-människor. Jag tror inte att det finns något sådant kriterium, och ens om det funnes så finns det inget som säger att kriteriet för den saken skull vore rimligt.

Om vi tar exemplet med förmågan att förstå sina rättigheter, att kunna formulera dem, eller förmågan att förstå och ingå i kontrakt så exkluderas genast många människor, såsom förståndshandikappade, små barn, komapatienter, döva och blinda människor, o.s.v. Om dessa kriterier verkligen ska appliceras och om rättigheter är universella så innebär det att man inte kränker någons rättigheter när man våldtar barn, torterar downisar för skojs skull eller äter komapatienter. För att egendomsfrågan inte ska blandas in så antar vi att det är personernas föräldrar som utför dessa handlingar (annars skulle man kunna argumentera att barn är föräldrarnas egendom, och att våldtäktsmannen då kränker föräldrarnas äganderätt när han våldtar deras barn).

När man påpekar detta så inflikar ofta naturrättsförespråkarna att ”arten människa” har förmågan att förstå rättigheter, skriva kontrakt eller vad det nu är för kriterier de sätter upp och därför ska alla människor tilldelas rättigheter. ”Den dagen en chimpans når den intelligensnivå som krävs för att uppfylla rättighetskriterierna så tilldelas alla chimpanser rättigheter” skulle de kunna argumentera. Vad som är helt uppenbart är dock att detta är en fullständigt godtycklig form av kollektivism. Varför ska individer tilldelas rättigheter utifrån grupptillhörighet? Varför ska Görans kognitiva förmågor avgöra vilka rättigheter Sven har? Och varför väljer dessa rättighetskollektivister nödvändigtvis arten som den relevanta grupp som ska prövas enligt särskilda kriterier. Varför inte hushåll? Raser? Eller däggdjur? För om det räcker att vissa människor har förmågan att förstå vad en rättighet är för att påståendet ”människor har förmågan att förstå rättigheter” ska vara sant och kunna användas som ett argument för att alla människor ska tilldelas rättigheter så är ju även påståendet att ”kolbaserade livsformer har förmågan att klara minröjaren på expertsvårighetsgrad på mindre än 100 sekunder” också sant. Samma argument för att tilldela mänskliga individer som inte uppfyller grupprättighetskriterierna personligen rättigheter kan användas för att tilldela alla icke-mänskliga individer rättigheter också. Det är alltså inget argument som presenteras, utan endast en godtycklig och kollektivistisk gränsdragning som bygger på subjektiva värderingar och ingenting annat.

Lokala rättigheter som social konstruktion

Att försöka motivera alla människors lika rättigheter och alla djurs brist på rättigheter med hänvisning till något annat än att man vill att det ska vara så går alltså inte. Men är då inte rättigheter ett helt meningslöst begrepp? På sätt och vis, men det beror på hur man definierar en rättighet, hur man ser på rättighetens väsen.

Tänk dig en man, Göran, som är uppvuxen på en öde ö. Han har aldrig träffat en annan människa och måste därför överleva helt på egen hand. Han har inte tid, möjlighet eller behov av att fundera på saker som rättigheter. Han är ensam mot naturen, och naturen är allting som inte är han själv. Allting som rör på sig och inte är giftigt äter han, vilket han måste för att överleva. Moral och rättigheter är helt överflödiga begrepp. Om en annan människa skulle dyka upp och Göran skulle döda och äta honom så kan man inte anklaga Göran för att ha handlat omoraliskt. Han är ett djur och har bara gjort det som krävts av honom för att överleva i det sammanhang han befinner sig i. Allting, alla djur, alla stenar, vatten, himlen, växter och andra människor, är bara naturens beståndsdelar för Göran. De är medel han kan använda sig av (och skydda sig mot) för att främja sin egen överlevnad. Ingenting Göran gör kan betraktas som omoraliskt, bara primitivt och barbariskt. Man kan döma Göran för ett kannibalmord lika lite som man kan döma en varg för att den äter en hjort, eller ett spädbarn för att det dreglar sönder din fjärrkontroll. 

Låt oss nu säga att Sven kommer in i bilden, och i stället för att döda varandra så inser båda att de har mer nytta av varandra om de samarbetar. Det har nu uppstått ett socialt sammanhang, ett samhälle, och det är först i och med detta som rättigheter uppstår. Båda kommer överens om att inte skada varandra i syfte att kunna dra nytta av de fördelar som arbetsdelning och handel medför. De har härmed erhållit rätten att inte dödas av varandra. Värt att noteras är att de inte har erhållit rätten att inte dödas av björnar, havet eller andra människor. Givetvis kan de hävda att de vill ha dylika rättigheter, men i praktiken finns det uppenbarligen inga rättigheter av det slaget. Detta är av stor betydelse för rättigheternas väsen. De allra flesta ser rättigheter som någonting som den som utsätts för någon otrevlighet ska hävda, eller kräva att andra ska respektera. Eller någonting som en grupp hävdar å utsatta individers vägnar. Men i verkligheten är en dylik hävd fullständigt tandlös. En slav som ställer sig upp och säger sig ha rätt att inte bli piskad blir med största sannolikhet piskad ännu hårdare. Och en grupp slavar som gemensamt reser sig upp och slår ihjäl slavägaren eller jagar ut honom i öknen har inte etablerat någon rättighet. Slavägaren har inte erkänt någon slavs rätt att inte piskas. Han skulle fortfarande hålla i piskan och tvinga dem att bygga pyramider om han bara kunde. Det enda som har hänt är att slavarna framgångsrikt har skyddat sig själva mot aggressionsvåld. De blir inte längre piskade, men även innan så piskade de ju inte varandra. De hade tilldelat varandra rätten att inte piskas av andra slavar, men de blev likförbannat piskade av slavägaren för att han inte hade tilldelat slavarna rätten att inte piskas av honom. Detta förhållande är fortfarande detsamma, det enda som har ändrats är våldsutövningen i praktiken.

Vad jag vill säga med detta är att rättigheter är någonting subjektet tilldelar objektet, inte någonting objektet hävdar eller kräver av subjektet. Du kan tilldela Evert rätten att inte bli slagen av dig, men du kan inte tilldela honom rätten att inte bli slagen av Roger. Du kan skydda honom från Rogers våld, men detta är inget mer än ett slags skydd eller försäkring mot en av världens alla faror. Att skydda Evert från Roger är att tilldela honom rätten att inte skadas av Roger precis lika lite som en flytväst ger dig rätten att inte drunkna.

Samhällsbygget och rättigheternas kostnad

På ön tilldelar alltså Göran Sven rätten att inte skadas av Göran, och Sven tilldelar Göran rätten att inte skadas av Sven. Någon ”rätt att inte skadas” eller dödas finns alltså inte. Varken på Svens och Görans ö eller i något modernt industriland. Det är fullt möjligt för Sven att tilldela Göran rätten att inte bli slagen av Sven utan att Göran tilldelar Sven rätten att inte bli slagen av Göran. Det är möjligt, men jag tror att icke-aggressionsprincipens ursprung har kommit av praktiska snarare än etiska skäl, och därför är det sannolikt att den ursprungligen för det mesta har uppstått som en ömsesidig överenskommelse. Både Sven och Göran tjänar på att inte rikta aggressionsvåld mot varandra eftersom de därmed kan ta del av arbetsdelningens frukter. Det finns inga sådana praktiska fördelar för Göran i att tilldela en kokosnöt eller en fisk rätten att inte skadas, och att göra detta innebär en kostnad för honom. Han måste avstå från att äta kokosnöten eller fisken. Det innebär en kostnad att tilldela Sven rätten att inte dödas av Göran, eftersom Göran därmed ger upp vissa valmöjligheter, som att t.ex. döda och äta Sven. Men Göran gör avvägningen att fördelarna väger tyngre än kostnaderna.

Icke-aggressionsprincipen har en tendens att sprida sig av flera skäl, men huvudsakligen och ursprungligen för att mer handel och arbetsdelning leder till större materiellt välstånd och högre levnadsstandard. Jag behöver förmodligen inte förklara varför i det här forumet. Denna utbredning av icke-aggressionsprincipen är vad jag skulle vilja kalla civiliseringsprocessen, eller samhällsbygget. Att inkluderas i en social sfär av icke-aggression är att förvandlas (ur samhällsmedborgarna i frågas synvinkel) från en av naturens beståndsdelar till en individ med vissa rättigheter. Detta förekommer även bland kriminella gäng som inte verkar ha någon större respekt för fredliga individers ”rättigheter”. De har en överenskommelse om att de inte dödar varandra, trots att de inte har några problem med att döda medlemmar i rivaliserande gäng. Denna överenskommelse uppstår också för att kunna ta del av fördelarna med arbetsdelning. Precis som kannibalstammen så betraktar det kriminella gänget alla som inte är med i dess icke-aggressionssfär som delar i naturen, som medel man brukar för att gynna sitt eget och sin grupps välstånd. De har ett samhälle, de lever i ett socialt kontext sinsemellan, men det kriminella gänget och dess offer, eller kannibalstammen och dess mat, lever inte i ett samhälle. De lever inte i ett socialt sammanhang – de icke-kriminella är bara medel att bruka för det kriminella gänget precis som fisken bara är ett medel att användas för att mätta Görans mage. Att fördöma kannibalen, Hells Angels-medlemmen eller polisen och kalla honom omoralisk är ganska fruktlöst. Det är bara att konstatera att de är ditt samhälles, ditt sociala nätverks fiender, och i förlängningen fiender till civilisationen i och med oviljan att inte bidra till spridningen av icke-aggressionsprincipen.

Göran tilldelade Sven rätten att inte dödas av Göran på grund av fördelarna med arbetsdelningen. I stället för att arbeta 18 timmar om dygnet för att skaffa mat för dagen räcker det nu med 9 timmars arbete om dagen, vilket ger mer tid åt Göran för att sitta och filosofera om rättigheter eller fiska mer fisk än han behöver. Om det i stället för Sven hade dykt upp ett litet hjälplöst svältande barn så hade Göran inte haft möjligheten att tilldela honom rätten att inte dödas av Göran. Göran hade varit tvungen att äta upp barnet för att själv överleva. Men om Göran redan innan hade träffat Sven så hade han haft ett val. Han hade kunnat avstå nio timmars ledighet och arbeta 18 timmar om dagen som han gjorde innan han träffade Sven och därmed fånga tillräckligt med fisk för att hålla det svältande barnet vid liv också, och inkludera barnet i deras sociala icke-aggressionssfär. Social samverkan möjliggör alltså arbetsdelning och arbetsdelningen i sig minskar alltså alternativkostnaden för att tilldela fler och svagare individer fler och fler rättigheter. Ett våldsamt samhälle är ett fattigt samhälle och fattiga individer har inte råd att ta hand om svaga individer, vare sig det handlar om gamlingar, förståndshandikappade, barn eller djur.

Med vissa undantag, såsom hundar och delfiner, finns det inte särskilt många praktiska skäl till att tilldela djur rättigheter. Vad man däremot kan säga är att ju rikare ett samhälle är desto billigare är det att av etiska skäl tilldela svaga grupper rättigheter. Det innebär en mindre uppoffring – alternativkostnaden är lägre – att inte äta barn eller plåga djur i onödan desto rikare vi är, och desto bättre redskap vi har för att handskas med djuren. Eftersom rättigheter inte är något objektivt och universellt som är av naturen givet så finns det inte heller något krav att alla individer och grupper ska ha samma rättigheter. Göran kan tilldela Sven rätten att inte dödas av Göran, samtidigt som han tilldelar en ko rätten att inte plågas för skojs skull av Göran, även om han fortfarande inte förbinder sig att inte döda och äta kon. Denna syn på rättigheter löser också problemet med huruvida små barn och handikappade ska ha rättigheter. De får precis de rättigheter som folk är villiga att tilldela dem, och det behöver inte alls vara samma rättigheter som mentalt friska vuxna har.

Civilisation, barbari och framtiden

Jag säger inte att det är omoraliskt att leva i en kannibalstam. Jag säger bara att det är mer civiliserat att inte göra det. Ju större spridningen av icke-aggressionsprincipen är i ett samhälle, desto mer civiliserat skulle jag vilja kalla det. Detta innebär även att ett samhälle som tilldelar djur rätten att inte plågas för skojs skull är mer civiliserat än ett samhälle som inte har någon form av djurplågerilagstiftning, och att vegetarianer är mer civiliserade än köttätare.

Jag äter själv kött, men jag erkänner att det vore mer civiliserat att inte göra det. Det skulle minska aggressionsvåldet, vilket är bra. Men samtidigt är jag, i det sammanhang jag i dag lever i, inte villig att offra köttätandet för högre etiska ideal. Jag har stannat på den grad av barbari som jag är till freds med. Jag vill inte påtvinga någon djurrättslagstiftning, eftersom jag inte vill påtvinga någon någon lag överhuvudtaget. Jag vill se ett fritt statslöst samhälle där folk av fri vilja förbinder sig att följa vissa lagar, och där fler och fler förbinder sig att inte t.ex. plåga djur på grund av de sociala fördelar det innebär att vara medlem i en skyddsförening eller köpa skydd av ett försäkringsbolag som straffar djurplågeri jämfört med en eller ett som tillåter det. Både lag och samhälle är någonting som bör växa fram nerifrån och upp för att nå just rätt grad av barbari och civilisation som är lämplig för olika individer och grupper. En grupp som har nått längre i civiliseringsprocessen får helt enkelt betrakta de mindre civiliserade grupperna som ännu inte har förlängt icke-aggressionsprincipen till dem som fiender och ett naturligt hot att skydda sig mot – precis som en tiger, åska eller en skogsbrand. Det finns ingenting som hindrar att man själv förlänger icke-aggressionsprincipen till av naturen våldsamma och farliga människor och djur. 

Det går inte att påtvinga grupper ett för dem främmande rättighetstänk, varför det är en omöjlig uppgift att bygga ett allomfattande samhälle uppifrån och ner, utifrån universellt objektivt rättighetstänk, såsom nattväktarna har för avsikt att göra. Staten kan per definition inte vara en del av ett samhälle eftersom den bygger på våldsam och därmed icke-social samverkan med människorna den styr över. Den är alltid en fiende till samhället den styr över, och bör betraktas precis som en kannibalstam betraktar medlemmar i den rivaliserande stammen som dess fiender. Det finns helt enkelt inget ”svenskt samhälle” i dag, utan endast många små samhällen som skulle kunna växa sig större i ett friare samhälle. Det viktigaste steget är att vi blir mer civiliserade genom att sprida icke-aggressionsprincipen till fler och fler människor i vår närhet och på så vis bygga starkare och starkare samhällen som en dag kan skydda sig från verkliga hot, såsom politiker och poliser. Men när vi väl har nått den punkten så hoppas jag inte att civiliseringsprocessen slutar, utan att den fortsätter i den mån vi har råd och tilldelar djur och handikappade och andra grupper fler och fler rättigheter.