onsdag 15 juni 2011

Om samarbete mellan anarkokapitalister och anarkosocialister

Mitt svar till Mr. Scentless kommentar till månanarkiflaggorinlägget om hurvida klassiska anarkister kommer acceptera frimarknadsanarkister och om detta skulle vara bra för den anarkistiska rörelsen, kommer i form av detta inlägg istället för i kommenterarna.

Det korta svaret är; förhoppningsvis accepterar dom oss och att vi kan samarbeta för jag tror det skulle vara bra. Det lite längre svaret är att jag tror det krävs lite jobb på båda sidor att identifiera fienden så att säga. Jag har läst en del om vad Alliance of the Libertarian Left har att säga på sistone och tycker att dom ofta har rätt. Jag läste för någon vecka sen Roderick T. Longs Toward a Libertarian Theory of Class. Den är välskriven och intressant och tar upp vilka de tre libertarianska inriktningarna ser som fienden. De tre inriktningarna i hans mening är socialisterna, kapitalisterna och populisterna, vilka han benämner LibSoc, LibCap respektive LibPop. De första två grupperna behöver nog ingen närmare introduktion, men LibPop är de frihetligt sinnade milisgrupper mm som existerar i USA. Jag tror inte riktigt vi har någon motsvarighet till dessa i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel. Hursomhelst, han beskriver hur de olika grupperna ser på vilka som har makten i samhället idag. Dvs, vilka är plundrarna idag? Är det de som faktiskt utgör själva staten, eller är det de som gynnas av staten? I frågan om vilka fienden är så placerar han dem på denna skala:
  1. Endast storföretagen.
  2. Storföretagen och delvis staten.
  3. 50-50 mellan storföretag och stat.
  4. Staten och delvis storföretagen.
  5. Endast staten.
I grupp 1 placerar han tex Noam Chomsky, men menar att det är en minoritet inom den frihetliga vänstern som tycker så. Han placerar majoriteten av LibSoc i grupp 2, majoriteten av LibPop i grupp 3 och majoriteten av LibCap i grupp 5. Han analyserar sedan dessa synsätt och kommer fram till att storföretagen gynnas något enormt av statliga ingripanden, hur lagarna är utformade osv. Att som LibCap hänvisa till Ayn Rand och påstå att företagen enbart är offer håller inte. Men att som LibSoc säga att staten är "accountable" men företag är det inte håller inte heller. I en av Stefan Molynouxs senaste ljudbok, The Handbook of Human Ownership - A Manual for New Tax Farmer, vilken jag verkligen rekommenderar då den kan vara det bästa han gjort, tar han upp ett felslut många, speciellt på vänsterkanten, begår. Och det är att skrika högljutt om indoktrinering, vanskötsel mm om tex Coca-Cola skulle ta över all utbildning mm i landet men inte se samma problem om organisationen som sköter detta kallar sig staten. Om ett företag gör X är det dåligt, gör staten samma sak är det bra. I själva verket är det dåligt i båda fallen. Det Long menar är att LibSoc måste inse att staten är värre än vad de tror, och LibCap måste sluta försvara företag som helt uppenbart sover i samma säng som staten.

Hans slutsats är att det korrekta svaret på frågan om vem fienden är är grupp 4 med en dragning åt 5. Staten är den huvudsakliga fienden, men många storföretag är det också. Jag tror ett gynnsamt samarbete med vänsteranarkister skulle kunna fungera om bara båda grupper kan sluta ta sina "etatistlikar" (dvs statssocialister och statskapitalister) i försvar. LibSoc ser problem i samhället och beskyller företagen. LibCap ser detta som ett påhopp på den fria marknaden och börjar försvara företagen. Men de problem LibSoc ser beror till största del på statlig intervention. Kan vi bara mötas i grupp 4 (ungefär) så tror jag att ett gynnsamt samarbete skulle vara möjligt.

Ett tänkvärt citat från Longs artikel:

"Centralized power - in its effects, regardless of its intentions - is Robin Hood in reverse: it robs from the poor and gives to the rich."

Och slutligen, en relativt läsvärd artikel, Private-Property Anarchists and Anarcho-Socialists: Can We Get Along?.

EDIT: Jag har utvecklat mina tankar något i detta inlägg.

5 kommentarer:

  1. Mr.Scentless15 juni 2011 17:15

    Mycket intressant skrivet! Tack för att du tog dig tid att svara.

    Jag håller med om vad du skriver. Vi måste ta ett längre steg från våra etatistlikar.

    tack för artikeln!

    SvaraRadera
  2. Jag hade ändå tänkt skriva ett inlägg om det! :)

    De som närmast kan samarbeta direkt är väl egentligen ankor och mutualister som, även om terminologin mm skiljer sig åt, står rätt nära varann.

    SvaraRadera
  3. Mr.Scentless15 juni 2011 18:33

    Ja då de båda står för en frimarknad bland annat. Fast sen så skiljer det där också. :)

    SvaraRadera
  4. Att storföretag gynnas av staten är alldeles uppenbar, det räcker att titta på den nyliga finanskrisen då regeringar ingrepp i ekonomin. Mises t ex sa att ett vanligt fel var att tro att storföretagen ville ha laissez faire. De vill dem inte. De vill ha fri marknad när de har vinster och socialism när de har förluster. Och det är inte enbart liberaler som påstår detta (se t ex Marx: ”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”).
    Det finns dock en intressant skillnad mellan den marxistiska och liberala analysen

    SvaraRadera
  5. Det lite längre svaret är att jag tror det krävs lite jobb på båda sidor att identifiera fienden så att säga.

    Jag ser faktiskt inte riktigt nödvändigheten i detta. De flesta libertarianer har olika idéer om vad det är som gör att vi inte har frihet här i världen, men vi kan ändå komma överens om vad det är vi vill uppnå. Att fokusera på målet, snarare än hindren, räcker alltså för att enas.

    Och om man ändå skall definiera vem som är ens fiende utöver staten och dess frihetskränkningar, skulle jag inte räkna upp storföretagen som första kandidat. Jag skulle säga att det är hela systemet, hela samhällsbygget runt staten som legitimerar den och gör det svårt för människor att bryta sig ur rådande tankesätt. Som andrakandidater skulle jag ta okunskap, konformism och andra "heja-vårt-lag-instinkter".

    SvaraRadera