Mutualism, anarkokapitalism och landägande

I princip alltid när anarkism diskuteras på diverse forum så kommer frågan upp om anarkokapitalism (hädanefter endast AK) är sann anarkism. Se tex Bryan Caplans Anarchist Theory FAQ och kritik till denna av de bakom An Anarchist FAQ. Eller varför inte här på det nyskapade forumet anarkism.org. Den vanligaste kritiken är konstigt nog semantisk då vi och de flesta "vänsteranarkister" definierar ordet kapitalism olika. För oss betyder det enbart en helt fri oreglerad marknad. Dvs inte det korporativistiska/statskapitalistiska styre vi har idag, som vänsteranarkister menar med ordet kapitalism. Läs gärna Per Bylunds inlägg. Förutom att vi talar förbi varandra så är en vanlig kritik att lönearbete innebär att underkasta sig en hierarki och eftersom anarki bokstavligen betyder utan härskare så kan inte AKn vara en form av anarki. Dock så ignorerar detta argument helt och hållet att arbetssäljaren och arbetsköparen frivilligt ingått detta avtal. Skulle en tredje part med våld hindra dessa avtal från att ingås så är det denne som inte är anarkistisk, inte de två som ingått avtalet. För ett försvar av AK som en legitim anarkistisk gren av en mutualist (en sorts vänsteranarkist, vi kommer till det strax) läs här.

Även om AK får (oförtjänt) mycket skit från andra anarkistiska inriktningar, så finns det faktiskt en slags socialistisk frimarknadsanarkism som är väldigt lik AK på förvånansvärt många punkter; mutualism. Förutom att mutualister i regel använder vänsterterminologi, och AK högerterminologi, så är det egentligen bara två saker som skiljer ideologierna åt. För det första så anammar mutualismen arbetsvärdesteorin, dvs teorin att en varas värde bestäms av arbetet som gått åt att tillverka den. Detta i stark kontrast till modern ekonomi, och AK, som förkastat arbetsvärdesteorin till förmån av marginalnyttoteorin. I sig är detta inte en särskilt stor splittring, mutualister och ankor förespråkar samma "recept" men är oense om hur det kommer smaka. Då jag inte är en ekonom, och Robert Murphy redan kritiserat arbetsvärdesteorin, så kommer resten av inlägget handla om den andra skillnaden; synen på landägande.

Besittning och bruk... och homesteading

Mutualister är anhängare av principen "besittning och bruk", dvs att man äger den mark man faktiskt använder, och ingen mer. Detta pga markens* speciella natur; man måste helt enkelt befinna sig någonstans. Läs gärna Emils inlägg om landägande utifrån ett mutualistiskt perspektiv. Denna landäganderättsprincip ska då jämföras med vad många ankor förespråkar; "homesteading". Dvs att oägd mark blir egendom när man, i John Lockes ord, "blandat sitt arbete" med jorden, tex odlat någonting eller byggt en byggnad etc. Därefter kan marken säljas, ges bort, hyras ut eller vad som helst, det är ägarens egendom helt enkelt. Vad som krävs för att homesteada (jag tror det behöver hittas på ett svenskt ord här) mark tvistar de lärde om. Men det räcker inte med att spela fotboll på en slätt en gång för att den ska bli din. Det måste vara "tillräckligt" med arbete blandat med jorden. Med tillräckligt menar jag något liknande

där bracketsarna betyder genomsnitt. Tex skulle att slänga upp ett flygfält på kort tid på slätten, och att under flera år spela fotboll och hålla planen fri från sly, båda utgöra homesteading. Vad konstanten på högersidan skall vara och hur man egentligen mäter arbete, dvs inte kraft gånger väg ;), är öppna frågor. Dessutom, enligt Stephan Kinsella, skall arbetet blandas med avsikten att äga marken. Tex skulle inte att okynnesspränga lite berg utan avsikten att faktiskt använda berget/marken räknas som homesteading enligt honom.

Marken har ingen särställning när den väl har homesteadats. Att sälja eller ge bort marken har mutualister inget problem med, detta innebär ju helt enkelt att man slutar bruka marken och nästa ägare tar vid. Det är uthyrningen som är den stora skillnaden mellan de två principerna. Enligt mutualisterna är marken ens egendom när man blandar och inte bara blandat sitt arbete med den. För i ett mutualistiskt samhälle så är det den faktiska brukaren av marken som är den rättmätige ägaren. När väl någon frivilligt lämnat sin mark och därmed slutat bruka den så kan hon inte kräva hyra av nästa ägare. Alltså är uthyrning av mark omöjligt! George Reisman har kritiserat mutualismen för detta i oerhört hårda ordalag. Han menar att mutualismen är en "filosofi för tjuvar" då de inte skulle upprätthålla ett frivilligt ingånget kontrakt mellan en jordägare och en arrendator. Mutualister däremot pekar på att ett sådant arrangemang principiellt inte skiljer sig från förhållandet mellan en stat och undersåte. Hyra likställs med skatt. Och på en del sätt så är liknelsen slående. Dock står jag fast vid att frivilligt ingångna avtal skall respekteras, dock enbart de Murray Rothbard menar innebär implicit stöld om de bryts, vilket han skriver om i The Ethics of Liberty. Att enbart bryta ett löfte är inget brott. Men detta är värt ett helt inlägg för sig.

Ett kort exempel

Med Lockeanskt ägande så behöver man inte fortsätta bruka marken efter den legitimt homesteadats. Detta medför att om nån extremt företagsam person, person A, skulle åka upp på månen och på något sätt homesteada den (tex åker runt och samlar helium-3 eller nåt) så måste nästa person som vill bosätta sig där, person B, följa As regler och betala hyra om A så kräver. Eller för att ta Emils exempel så upptäcker A en ny kontinent och odlar nån gröda över hela kontinenten en kort period. Det viktiga är bara att A legitimt homesteadar en stor areal. Vidare så dör A och hennes barn ärver marken. Spolar vi framåt så ska Bs barn betala hyra till As barn och lyda As barns regler osv. Även den största delen av marken är helt igenvuxen vid det här laget så är det As barns egendom och Bs barn måste betala hyra och följa As barns regler. Vad skiljer nu detta förhållande från det mellan en stat och dess undersåtar?

Vad man egentligen homesteadar!?

Jag tror inte alla libertarianer håller med mig, men i min mening homesteadar man inte marken i sig, utan snarare rätten att göra aktivitet X på marken. Tex om jag odlar äppelträn så har andra människor rätt att promenera där och plocka blommor. Det jag homesteadat är trädodlingen, inte blommorna. Så länge folks promenader och blomplockande inte hindrar mig att fälla och plantera träd så är det fritt fram. Dock så inses ju snabbt att blomplockaren och trädodlaren kan hamna i konflikt. Tex när träden ska grävas upp och säljas så kommer nog blommorna att köras över. Skulle detta gå till domstol så skulle nog inte blomplockaren ha en chans då hon inte blandat sitt arbete med jorden. Var hon dessutom inte först med att använda marken så är nog hela försöket att få någon ersättning dödfött. Hade hon däremot planterat blommor på marken och trädodlaren skulle kunnat undvika att köra över dem, tex genom att helt enkelt köra runt dem, så har hon i min mening rätt till ersättning. Detta oavsett om trädodlaren använde marken först, då blommorna egentligen inte hindrade avverkning eller odling av träden. Därmed förespråkar jag inte "min mark = mina regler"-doktrinen vissa liberaler verka förespråka. Jag gillar helt enkelt allemansrätten. Men för att förstå exemplet ovan när A homesteadar en väldigt stor areal så behöver vi en ingrediens till - när kan egentligen mark anses vara övergiven?

Att överge mark

Något som både mutualister och ankor (och de flesta andra ideologier) behöver är en slags definition av när något anses övergivet och den senaste ägarens anspråk inte längre är giltigt. Två halmgubbar** skulle vara att hardcore-mutualister anser att det är Plancktidsenhet efter att man slutat använda marken i fråga medan hardcore-objektivister skulle anse att ägandeanspråket gäller förevigt. Nu är dessa extremer som sagt båda halmgubbar, mutulister anser att man självklart ska få åka på semester utan att förlora sitt hus och objektivister anser naturligtvis att man får riva ett hus som stått oanvänt i ett århundrande och vars ägare är borta sedan länge. Men någonstans mellan dessa extremer, noll och förevigt, måste gränsen dras. Stephan Kinsella (i samma artikel som ovan) håller dock inte med om att mutualism och AK ligger på samma spektra. Han menar att även mark är oanvänd så måste ägarens avsikt vägas in. Alltså att ägaren avser sig fortsätta äga marken i framtiden utan att använda den så fortsätter hon vara ägaren. Detta görs inte alls inom mutualismen, där man förlorar äganderätten efter att inte använt sin mark en viss bestämd tid. Här håller jag dock inte med honom. Visst är avsikten viktig, men då i meningen att säga att man inte äger en sak. Att avsäga sig, eller helt enkelt att inte göra anspråk på, äganderätten till något leder inte till konflikt. Det kan däremot anspråket till ägande av  något göra. Och jag tror att det i ett fritt samhälle skulle finnas en gräns för när man förlorat sitt "förstatjing". När  det inte finns några avtal inblandade, marken inte använts av den ursprunglige ägaren på lång tid och andra gör anspråk på den, då tycker jag att det är rätt att marken byter ägare.

Åter till exemplet

Jag tycker A rättmätigen kan ta ut hyra för den homesteadade marken, om B ska göra något som effektivt hindrar A från att utföra aktivitet X som hon homesteadade marken för. Då B vill bygga hus och bosätta sig på As mark, så kommer B hindra A från att göra X, alltså måste ett avtal ingås och hyra betalas. Dock kan A inte rättmätigen hindra B från att homesteada mark för en annan, ickeexkluderande, aktivitet på resten av As mark. När tiden går kommer A, eller As barn, effektivt sett övergivit den mark de inte använt på lång tid. Dessutom, om B använt den outhyrda marken i större utsträckning än A, så vid någon viss gräns har B större rätt till den än vad A har. Var denna gräns går är något som skiljer från person till person, även om det förmodligen kommer finnas vissa urskiljbara åsiktsgrupper (dvs åsikterna är inte normalfördelade, se gärna videon i mitt tidigare inlägg). Om nu konflikt skulle uppstå mellan A och B, tex om B skulle bygga en fabrik/dansbana/etc på den outhyrda marken och B därmed hindrar A från att göra X, så skulle inte B automatiskt vara tvungen att riva sin fabrik bara för att A var först. När denna gräns korsats så skulle B behålla marken, dock möjligen behöva betala någon slags ersättning till A. Ett förslag till ett matematiskt uttryck för detta skulle vara

vilket skulle endast gälla om inga avtal ingåtts.

Några sista ord

Om jag förstått standard-mutualistens och standard-ankans åsikter så skiljer jag mig från dessa iom att jag inte erkänner att ägande (oberoende om det är besittning och bruk eller Lockeanskt) ger total bestämmanderätt över marken. Äger jag en skog är jag inte diktator över den. Det finns ankor som hävdar "Går nån på min mark skjuter jag dom!", dessa tar jag starkt avstånd ifrån. För det första så åberopar jag proportionalitetsprincipen som säger att "åtgärder inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet". Dvs om man ska hindra någon från att göra något så skall man inte som första åtgärd ta till dödligt våld. Detta borde vara självklart för alla! För det andra så anser jag inte att de har rätt att hindra andra från att beträda deras mark. Visst, marken i direkt anslutning till huset mm ser jag inget fel med att schasa bort folk från. Men precis som allemansrätten säger, utom synhåll från huset, så tycker jag faktiskt inte att man får driva bort folk hipp som happ. Jag är helt övertygad om att detta synsätt skulle genomsyra ett fritt Norden då allemansrätten är en urgammal "brukslag" (eng. consuetudinary law).

Mutualism och AK står, i mina ögon, varandra väldigt nära. Det må vara skillnad i hur vi tror ett fritt samhälle skulle se ut då mutualism, som sagt ovan, anammar arbetsvärdesteorin och AK marginalnyttoteorin, men utöver detta är det snarare frågan om gradskillnader än principiella skillnader, åtminstone mellan mina åsikter och mutualism. De kanske anser att man förlorar sin äganderätt efter ett halvår, och jag efter några årtionden. Däremot förstår jag inte logiken i att man skulle få lämna sina ägor oanvända en viss tid, men man får inte hyra ut dem under samma tid!? Om båda parter anser sig tjäna på det så är det väl bara att köra på!? Detta är dock på sätt och vis en ickefråga eftersom de inte aktivt skulle hindra hyreskontrakt från att upprätthållas av de som är för dem. Ungefär som att ankor inte skulle hindra kollektivt ägda företag. Däremot känns det som att det kostar mer än det smakar att göra allt för att förhindra "frånvarande ägande" (eng. absentee ownership), dvs hindra uthyrning. Tex skulle inget kapital flöda in från utlandet om Sverige blev mutualistiskt då de ursprungliga ägarna skulle förlora sitt kapital i samma stund det anlände hit. Dessutom så kan jag inte se hur hotell (eller kanske tom parkeringsplatser) skulle kunna existera i ett mutualistiskt samhälle. Jag tror mitt system beskrivet ovan är en mycket bättre väg att gå.

För att knyta tillbaks till introduktionen i inlägget så citerar jag Corktageous inlägg "Why I Am Not a Mutualist":

"Rothbardian anarcho-capitalism, influenced by Lysander Spooner and Benjamin Tucker, retains most of their spirit but omits their silly ideas and errors (such as the labor theory of value, which nobody believes in anymore). In my opinion, it is simply a modernized form of market anarchism with the crap cut out. Does that put it outside of historical/classical anarchism a bit? Yes. Who cares?"

Det säkert hade varit bättre att kalla ideologin jag står för  för marknadsanarkism, istället för AK som retar upp så många vänsteranarkister. Dock tycker jag ankor är ett roligt namn för anhängarna, och orka ändra namn på bloggen ännu en gång liksom. :)

* = Jag skulle hellre säga att det är materians speciella natur; två saker kan inte befinna sig på samma plats samtidigt.

** = Iofs kanske det existerar folk som hyser dessa bisarra åsikter, vad vet jag.

EDIT: För den som inte orkar kolla kommentarerna, Emil har skrivit ett svar till inlägget här.